(12 April 1831 - 4 April 1905), Belgian painter and sculptor, was born in Etterbeek, Brussels. His first exhibit was a plaster sketch, "The Garland," shown at the Brussels Salon in 1851. Soon afterwards, on the advice of the painter Charles de Groux, he abandoned the chisel for the brush. His first important painting, "The Salle St Roch" (1857), was followed by a series of paintings including "A Trappist Funeral" (1860), "Trappists Ploughing" (1863), in collaboration with Alfred Verwee, "Divine Service at the Monastery of La Trappe" (1871) and episodes of the German Peasants' War (1878). About 1880 he was commissioned to illustrate those parts of Camille Lemonnier's description of Belgium in Le Tour du monde which referred to miners and factory-workers, and produced "In the Factory," "Smithery at Cockerill's," "Melting Steel at the Factory at Seraing" (1882), "Returning from the Pit," and "The Broken Crucible" (1884). In 1882 he was employed by the government to copy Pedro de Campaña's "Descent from the Cross" at Seville, and in Spain he painted such characteristic pictures as "The Cafe Concert," "Procession on Good Friday," and "The Tobacco Factory at Seville" (Brussels Gallery). On his return to Belgium he was appointed professor at the Louvain Academy of Fine Arts. In 1885 he returned to statuary and produced " The Puddler," "The Hammerer" (1886), "Firedamp" (1889, Brussels Gallery), "Ecce Homo" (1891), "The Old Mine-Horse" (1891), "The Mower" (1892), "The Glebe" (1892), the monument to Father Damien at Louvain (1893), "Puddler at the Furnace" (1893), the scheme of decoration for the Botanical Garden of Brussels in collaboration with the sculptor Charles van der Stappen (1893), "The Horse at the Pond," in the square in the north-east quarter of Brussels, and two unfinished works, the "Monument to Labour" and the Zola monument, in collaboration with the French sculptor Alexandre Charpentier. The "Monument to Labour," which was acquired by the State for the Brussels Gallery, comprises four stone bas-reliefs, "Industry," "The Mine," "Harvest," and the "Harbour"; four bronze statues, "The Sower" "The Smith" "The Miner," and the "Ancestor"; and a bronze group, "Maternity". Meunier died at Brussels on 4 April 1905. Constantin Meunier was a freemason, and a member of the lodge Les Amis Philanthropes of the Grand Orient of Belgium in Brussels. He was one of the cofounders of the Societe Libre des Beaux-Arts of Brussels. In 1939, a museum dedicated to him was opened in the last house in which Meunier lived and worked, in Ixelles. Today about 150 of his works are displayed there.   Related Paintings of Constantin Meunier :. | Cigar Makers in Seville | Return from the Mine | The Pithead | Mining Area | In the Black Country |
Related Artists:
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Nikolay Nikanorovich Dubovskoy
Russian, December 17, 1859 - February 28, 1918) was a Russian landscape painter. He studied from 1877 to 1881 at the Imperial Academy of Arts in Saint Petersburg under Mikhail Konstantinovich Klodt. In 1886, he became a member of the Peredvizhniki (the Wanderers), a group of Russian painters. In 1900, he became a member of the Academy of Arts.
Telemaco signorini
Italian Painter, 1835-1901 was an Italian artist who belonged to the group known as the Macchiaioli. He was born in the Santa Croce quarter of Florence, and showed an early inclination toward the study of literature, but with the encouragement of his father, Giovanni Signorini, a court painter for the Grand Duke of Tuscany, he decided instead to study painting. In 1852 he enrolled at the Florentine Academy, and by 1854 he was painting landscapes en plein air. The following year he exhibited for the first time, showing paintings inspired by the works of Walter Scott and Machiavelli at the Florentine Promotrice. In 1855, he began frequenting the Caffe Michelangiolo in Florence, where he met Giovanni Fattori, Silvestro Lega, and several other Tuscan artists who would soon be dubbed the Macchiaioli. The Macchiaioli, dissatisfied with the antiquated conventions taught by the Italian academies of art, started painting outdoors in order to capture natural light, shade, and color. They were forerunners of the Impressionists who, beginning in the 1860s, would pursue similar aims in France. Signorini was a volunteer in the Second Italian War of Independence in 1859, and afterwards painted military scenes which he exhibited in 1860 and 1861. He made his first trip outside Italy in 1861 when he visited Paris, to which he would often return in the decades that followed. There he met Degas and a group of expatriate Italian artists in his orbit, including Giovanni Boldini, Giuseppe De Nittis, and Federico Zandomeneghi; unlike them, however, Signorini remained rooted in Italy. He became not only one of the leading painters of the Macchiaioli, but also their leading polemicist. Art historian Giuliano Matteucci has written: "If we acknowledge Fattori and Lega as the major creative figures of the macchiaioli, then Signorini must surely be recognized as their 'deus ex machina'",